Såsom varje höst pågår i riksdagen en diskussion om regeringens budgetproposition. I år är dock budgetdebatten exceptionell, eftersom det finns specifika problem att lösa. Man försöker samtidigt inte enbart lösa coronakrisen utan även den ekonomiska krisen och klimatkrisen.
De beslut som fattas i höst kommer att få långtgående konsekvenser.
Samtidigt som hälsan och säkerheten kräver akuta åtgärder bör man kunna blicka längre in i framtiden. I en krissituation är skuldåtervinning berättigad och statsskuld utgör inte i sig ett problem.
Däremot uppstår det säkert problem om det inte parallellt med utgiftshöjningarna fattas tillräckliga beslut och planer för att begränsa skuldtakten på medellång sikt. I nuläget saknas ett sådant perspektiv och beslut har främst fattats om att överlåta lösningarna till kommande regeringar.
Samlingspartiet har varit särskilt bekymrat gällande människors arbetsplatser och möjligheter till försörjning. Enligt regeringsprogrammet ska utgiftshöjningarna kompenseras genom att höja sysselsättningsgraden, men hittills har regeringens sysselsättningsbeslut snarare minskat sysselsättningen.
Utgiftshöjningarna har alltså redan genomförts, men av regeringspartiernas ordförande tror ingen längre att regeringsprogrammets sysselsättningsmål kan uppnås. Regeringsprogrammet ses som ett misslyckande och det är oklart på vilken grund Finland i nuläget styrs.
Finländarna oroar sig med all anledning över sitt framtida välbefinnande. För att bemöta denna oro använde vi oss senaste vecka av oppositionens starkaste verktyg och ställde en interpellation om regeringens ekonomiska politik och sysselsättningspolitik.
Onsdagens interpellationsdebatt om ekonomi- och sysselsättningspolitiken tog dock en ovanlig vändning. Statsminister Marin använde inte sitt tal till att motivera regeringens politik utan fokuserade på att kritisera oppositionen.
I vårt parlamentariska system innehar regeringen och oppositionen olika roller. Oppositionens uppgift är att ifrågasätta, utmana och presentera alternativ. Regeringens roll är i sin tur att svara på de frågor som ställts, utöva verkställande makt, motivera sina beslut och ta ansvar för den politik som förs.
Det är problematiskt om regeringen, i stället för att ta sitt ansvar, agerar som om den var ”oppositionens opposition”. Om parlamentarismens roller förkastas, suddas även gränsen mellan en regering som utövar makt och en opposition som utmanar de fattade besluten lätt ut.
Syftet med interpellationen var att uppmärksamma en av de största kriserna i Finlands närhistoria och den svåra situation den orsakar finländarna. I stället för lösningar urartade även denna debatt till gnabb.
Det är beklagligt att konstatera hur konfrontation och kortsiktig poängjakt ständigt ökar inom den politiska debatten. Vi har speciellt under svåra tider behov av samarbete och konstruktiv dialog.
Många av dagens problem kräver lösningar som sträcker sig över valperioderna, vilket innebär att det i parlamentarismens anda skulle behövas ännu mer interaktion mellan regeringen och oppositionen.
Det som behövs är mer empati, förståelse och att kunna försätta sig i den andres situation, samt mindre despotism och hatpropaganda. Av samtliga.
Texten har också publicerats som en kolumn i Åbo Underrättelser.