Så här inför kommunalvalet är det all anledning att fundera på hur det om några år kan se ut på våra bostadsorter. Partierna och kandidaternatävlar om att berätta vad de skulle satsa mer pengar på och vilka förhållanden som i synnerhet måste förbättras. Var och en som vill bli kommunal beslutsfattare borde samtidigt ställas inför den centralafrågan: hur kan det ekonomiska underlaget stärkas? 

Alltför liten uppmärksamhet ägnas nämligen det faktum att det kommer att finnas ytterst lite av gemensamma resurser att dela ut. Den lättaste delen av politiken är att dela ut pengar till goda ändamål. Desto viktigare skulle det vara att inse att den gemensamma potten måste fås att växa på ett hållbart sätt, innan mera delas ut ur den.  

Kommunekonomins nuläge och framtidsutsikter är skrämmande. Coronakrisen har än mer fördjupat underskottet i den offentliga ekonomin. Coronastöden innebar att kommunerna tillfälligt fickkonstgjord andning men efter stöden står de inför ett brant fall. Detta faktum kan ingen ansvarstagande beslutsfattare negligera.

I Marins regeringsprogram är det nog tal om en ekonomi i balans och stärkt sysselsättning men medlen har under hela mandatperiodenuteblivit. Man har ständigt skjutit de oundgängliga besluten framför sig. I sin halvtidsöversyn överskred regeringen utgiftsramen för hela återstoden av mandatperioden och beslutade om nya miljardlån utöver de gamla. Samtidigt lämnade regeringen de stora frågorna åt kommande regeringar att lösa och räkningarna åt kommande generationer att betala. 

Genast i början av mandatperioden ökade regeringen utgifterna, till stor del permanent. Kommunerna har fått utökade uppgifter utan tillräckligt finansieringsunderlag. De beslut, till exempel om förlängd läroplikt och vårdardimensionering, som Marins regering har fattat kommer att kräva kännbara ekonomiska satsningar och när den tillfälliga finansieringen upphör tvingas kommunerna gräva efter tilläggsfinansiering i egen ficka. 

Om regeringens förslag till vård- och landskapsstruktur blir verklighet kommer det kommunekonomiska läget att ytterligare förvärras. Den modell som regeringen driver innebär att kommunerna berövas sina intäkter och sin investeringsförmåga och att kommuninvånarna förlorar sina möjligheter att välja och påverka. Men skulderna blir kvar. Regeringens förslag har beräknats medföra att utgifterna för social- och hälsovård under de närmaste tio åren stiger med över tre miljarder, utan att tjänsterna för den skull blir vare sig mer tillgängliga eller bättre. I regeringens förslag ingår dessutom en helt ny förvaltningsnivå med beskattningsrätt. Den är varken nödvändig eller ändamålsenlig.

Riksdagen beslutar om de utgiftsökningar som regeringen driver men förändringarna inverkar direkt på kommunnivån. Därför är det viktigt att tala om detta också i samband med kommunalvalet. Hållbarhetsunderskottet, de demografiska förändringarna och projekten som regeringen driver innebär att många kommuner obönhörligen står inför nedskärningar. Om social- och hälsovårdstjänsterna överförs till landskapsnivå kan det i värsta fall betyda att nedskärningarna måste inriktas på det mest centrala återstående elementet i kommunens budget: skolan. 

Besluten om de tjänster som står oss finländare allra närmast fattas ikommunerna. Det är av första rangens betydelse att kommunerna har förutsättningar att skapa livskraft och möjliggöra en smidig och god vardag för sina invånare. Särskilt viktigt är det att möjliggöra förutsättningar för välfärd också för kommande generationer. Just nu behöver vi en väg ut ur krisen och en fast grund för framtiden.

Texten har också publicerats som en kolumn i Åbo Underrättelser.