Djurskyddslagen, som har varit under beredning under den gångna perioden, kom slutligen aldrig i tid till riksdagens behandling i plenum, eftersom premiärminister Juha Sipilä lämnade in sin regerings avgångsansökan strax före slutet av sin mandatperiod. Man har väntat länge på djurskyddslagsreformen och det har funnits ett tydligt behov för ett förnyande av lagen. Utgångspunkten för förberedelsen av propositionen har utgjorts avden tillgängliga forskningsinformationen och djurens välbefinnande och goda behandling. Syftet var att åstadkomma världens bästa djurskyddslag.

 

Tyvärr nådde man inte fram till detta mål. Det är därför jag inte ärsärskilt besviken över att just det här lagförslaget inte hann till plenum. En ny djurskyddslag behövs emellertid och därför är ärendet igen en gång på tapeten efter valet. Antingen fortsätternästa regering med arbetet på basen av propositionen eller alternativt återupptas lagförslaget för utvärdering.

 

Vid samrådet om lagförslaget utarbetat av Sipiläs styrelse hoppades jag att den slutliga propositionen skulle uppvisa en höjd ambitionsnivå. Samrådet om styrelsens förslag var exceptionellt brett och resulterade i riklig återkoppling. I och med detta fick lagförslaget en bättre utformning. Det innehöll flera tydliga förbättringar av den i många avseenden föråldrade rådandelagstiftningen. Jag anser ändå att ambitionsnivån kunde ha varit högre. Lagens goda intentioner förminskades av många undantag och extremt långa övergångsperioder.

 

Under själva förberedningen ansåg jag centrala punkter till exempel vara djurens rätt till tillgång till dricksvatten, behovet av smärtlindring vid smärtsamma ingrepp, strängare och mer exakt reglering av djurförädling, den ansvariga tillsynsmyndighetens yrkeskvalifikationer samt obligatorisk registrering och märkningav hundar. I många av dessa frågor togs i den nya propositionen framsteg jämfört med den rådande lagstiftningen. Å andra sidanhade det i förordningen fortfarande funnits viktiga detaljer som kräver förtydligande.

 

De mest utmanande frågorna var relaterade till djurens välbefinnande. Skyddandet av förutsättningarna för den finländskadjurproduktionen och främjandet av djurens välbefinnande tycktes vara svåra mål att anpassa i en och samma lag. Detta återspeglades i propositionen genom väldigt långa övergångsperioder och många undantag gällande djurskyddsposter. Tanken var att uppmuntra producenter till reformer på frivillig basis i stället föratt införa faktiska förbud.

 

Propositionen skulle till exempel ha förbjudit dräktighetshäckar, men med vissa undantag och en extremt lång 15-årig övergångsperiod. Grisningshäckarna hade inte förbjudits, men den fria rörligheten för grisar skulle ha stötts genom frivilliga åtgärder, till exempel genom investeringsstöd. Inte heller djurstallar skulle ha förbjudits i propositionen, men i framtiden skulle mjölkkor och kvigor ges större möjligheter till rastning och betesgång.Rastningskravens förlängning från 60 till 90 dagar om året skulle ha gjorts genom en förordningsändring. Att hålla hästar och nötkreatur andra än mjölkkor och kvigor bundna hade förbjudits med en övergångsperiod på 5 år.

 

Jag anser att det under den kommande regeringsperioden skulle vara möjligt att höja djurskyddslagens ambitionsnivå ytterligare.Mycket bra bakgrundsarbete har gjorts för att reformera lagen och det är viktigt att dra nytta av detta, så det är på inget sättnödvändigt att börja förbereda lagen från början.

 

Jag tror att vi i vilket fall som helst under den kommande perioden kommer att se en bredare diskussion om djurproduktionensframtid. Det skulle också vara viktigt att redogöra för i vilkenriktning branschen förväntas utvecklas med hänsyn till företagarnas investeringar och verksamhetens förutsägbarhet. Vi har alla möjligheter att göra Finlands högkvalitativa och etiskamatproduktion till en konkurrensfördel. Pälsfarmningen i Finland bör enligt min åsikt förbjudas med en tillräcklig övergångsperiod – något som redan har gjorts i många europeiska länder. Eftersom det är fråga om en lokalt betydande industri är det viktigt och ansvarstagande att försäkra sig om att pälsfarmare får det stöd de behöver när de övergår till en ny typ av verksamhet.