Vad har vi för debattkultur i Finland? Just nu förefaller det viktigaste vara att med flit missförstå motparten. Den allmänna atmosfären tycks prioritera jakten på skyldiga och framhållandet av misslyckanden framför ett framhävande av det som är gott och dem som har haft framgång.

 

Tyvärr smittar detta av sig. Negativismen föder sig själv. Det är mycket lättare att peka på bjärta och förenklade problem än att söka en analytisk lösning.

 

Våra dagars informationsgång är snabb och explosiv. Detta försvårar debatt, som tvärtom skulle förutsätta tålamod och förståelse också för den motsatta ståndpunkten.

 

I själva verket tror jag inte ens att vi i grund och botten är av så värst olika mening om till exempel de asylsökande. Alla förefaller att tänka att nödlidande ska få hjälp och att vi ska satsa på integration. Ingen godkänner eller tolererar brott. Situationen är ny och dess omfattning kom som en överraskning, men vi grep oss genast an med saken. De problem som uppkommit försöker man som bäst lösa.

 

Varför är det trots allt så svårt att tala om detta ämne? De svåra frågorna har gjort att vi blivit övermannade av känslor. När känslosvallet domineras av hat och misstro är detta tyvärr en dålig grund för hållbara lösningar. Hat leder ingenstans. Generalisering, förenkling och skuldbeläggning leder bara till mera hat. Motsättningarna är starkare än någonsin.

 

När debatten leder oss längre ifrån varandra är vi på fel väg. Konfrontation och uppvigling till hat främjar varken debatt eller sökandet efter lösningar utan tjänar deras intressen som önskar att osäkerheten och hopplösheten växer. Så ser till exempel terroristernas centrala mål ut.

 

Saara-Sofia Sirén
Skribenten är riksdagsledamot för Samlingspartiet och stadsfullmäktig i Åbo

Texten har också publicerats som en kolumn i Åbo Underrättelser 2.2.2016